dahldahl

Första gången vi möts blir vi presenterade för varandra på ett bibliotek, du sitter och läser historia som alltid.
Mössan har du för en gångs skulle tagit av dig och i din panna lyser ett stort elakt ärr.
Ärret löper från hårfästet och en bit upp på hjässan. Du har glasögon, mörk skäggstubb och tittar med ett roat intryck på oss som har anlänt. Du är sedan tidigare vän med några av mina vänner, så ni hälsar kamratligt. Jag räcker fram näven även jag. Du ställer dig och hälsar artigt. Tidigt intryck av dig var just att du var artig.
Vi slår oss ner och snackar, tre grabbar mitt i tonåren och du, nåt år äldre. Jag funderar över ärret men frågar inte.

Efter ett tag får jag veta att du opererat ut nån svulst ur hjärnan. Det är svårt att greppa men det är en del av den du är, och även om du mår dåligt ibland så reflekteras det inte så mycket över det. Du bär keps för jämnan och i övrigt lägger man inte märke till denna tidiga varning, och du klagar aldrig. Åtminstone hörde jag inte det.

Vi hänger en del allihopa, är ett litet grabbgäng. Du är inte med när vi festar efter ett tag dock, kan inte dricka sprit.

Jag bor lite utanför samhället så jag hänger inte med lika ofta som de övriga, men när vi ses har vi alltid kul hela gänget.

Efter gymnasiet flyttar några vidare och gänget splittras. Men när jag är i trakten brukar vi ses o fika, snacka skit och det där. Det är precis som att man bara tar upp tråden sen sist man sågs.

Det går ett tag och vi har mest sporadisk kontakt, så när jag flyttar söderöver för att plugga börjar vi ses nåra gånger. Du har flyttat, läst juridik, och fått jobb i närheten. Det blir nån fika, promenad, en öl. Middag en kväll på stan. Grabbigt snack och minnen.

Du har skaffat tjej, ni ses två helger i månaden, hon bor en bit bort..
Jag är glad att du hittat någon. Riktigt genuint glad för din skull. Du blir hemlighetsfull.. berättar att ni skall gifta er du och hon.. Jag tycker det är underbart verkligen! Du verkar glad och nöjd och har hittat rätt i livet.
Men du är trött.. har börjat ta cellgifter igen.. Jag slår bort det.
Efter middagen ute på stan ses vi inte mer. Det var ju inte tänkt att det skulle bli sista gången, men sånt vet man ju aldrig på förhand. Jag flyttar upp igen och pluggar någon annanstans. Vi rings ett par gånger och snackar skit..

Tiden går och var och en har fullt upp med sitt. Så en dag hör en polare ur gänget av sig. tunga ord.

Killen som under hela den tid jag känt honom i tysthet har kämpat mot cancer.
Det fanns där outtalat, men för ingen annan än dig fanns risken att det skulle gå så illa.
Du kämpade hårt men förlorade till slut.

Vila i frid min vän.