dahldahl

Det är så tråkigt när man upptäcker att man håller på att förlora vänner..
Först hörs man allt mer sällan, sen upptäcker man att när man väl ses har man inget gemensamt längre och inget att snacka om. Därefter brukar det oftast tunnas ut allt mer för att slutligen upphöra helt.
I vissa fall gör den ena eller båda parterna tappra återupplivningsförsök, och jag vill tro att det går men jag har inte sett det själv än. I mitt fall ses man och beklagar sig att man inte hållt kontakten mer osv, men sen börjar tiden gå igen och det blir inte mycket mer än just den där gången.
Innan jag lämnade stan för studier hade jag ganska god kontakt med ett par här.
Blev hembjuden till dem då och då för en rulle, äta nåt eller bara snacka skit.
Såhär en termin senare har vi inget att säga varandra. Hon är mest trött o vrång och när vi väl möts blir det sådär tyst.. med krystad dialog. Samma med han.
Jag vet varför de är så aviga just nu. Jag vet för jag hört indirekt vad det är frågan om. Han berättar för andra men inte för mig direkt. Hon låtsas som det regnar.
Det här har jag funderat lite på och kommit fram till att det inte är tiden i det här fallet och inte heller avståndet.
Har en vän som precis som jag vart iväg, betydligt längre bort och han är de tajta med än.
Jag känner mig själv. Snart kommer jag att stöta bort dem från min vänkrets om det inte sker bättring.
Människor som inte sätter värde på mig orkar jag inte engagera mig i.

Man kan inte alltid blogga om skojigheter.